En vecka, 7 dagar...

...168 timmar, 10 080 minuter, 604 800 sekunder. Idag är det onsdag. Om exakt en vecka sitter jag på planet till Orlando! Hoppas jag...

Jag kan säga som såhär...

Jag hatar min helvetesjävlafuckingäckelHALS

I lördagseftermiddag kände jag lite irritation i halsen och tre timmar senare var hela högersidan av halsen upp till örat helt förlamat. Jag började skaka, frysa, svettas och få ont i hela kroppen, och påskafton slutade inte som jag hade tänkt mig.

Påskdagen bestod av sängliggande och besök hos farbror doktorn, som snällt gav mig pencillin och smärtstillande tabletter. Låter superbra, om de hade hjälpt...

Först idag orkar jag gå runt normalt i lägenheten, jag har fortfarande ont i halsen men febern är borta. Nu håller jag tummarna på att det onda försvinner och att det inte kommer tillbaka när pencillinkuren tar slut (äter sista tabletten precis innan ombordstigning på planet). Blommar allt upp igen, som det gjort vid tidigare tillfällen som jag haft dessa symptom, kommer det att göra det i USA, och då blir det jobbigt.



Jag får helt enkelt fjäska för mina nyfunna medicinvänner och hoppas att de hjälper mig!

Kärlek till er!

Gårdagens tanke var att jag, Sophie och Sofia skulle ha en liten avskedskväll tillsammans nu när jag snart ska åka. Vi skulle börja hemma hos Sofia, efter det gå till jobbet för att dricka några glas vin och sedan se vart kvällen skulle leda oss.

Hemma hos Sofia var det supertrevligt och kvällen såg ut att bli hur bra som helst! DEN BLEV BÄTTRE!

När vi kommer till Viskan säger Sophie till mig att hon har bokat bord, och visar mig var borden stod, och där sitter i stort sett alla mina arbetskamrater och skriker SURPRISE! Först fattade jag ingenting, varför sitter de där och skriker surprise? När jag väl förstod att alla var där för min skull, för att säga hejdå till mig, var det svårt att hålla tårarna borta. Tydligen hade de planerat denna kväll i två veckor, och trög som jag är har jag inte förstått någonting.

Jag har nog aldrig känt så många känslor rusa igenom kroppen på en och samma gång, och frågan är hur jag kommer att klara mig utan mina underbara vänner på jobbet.

Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är för gårdagen. Alla som medverkade och bidrog till kvällen, NI ÄR UNDERBARA!

Kära Andreas,

Vi är ledsna att du lämnar oss.

Vi önskar dig all lycka till!

Glöm oss inte!

Massa kramar & kärlek

Från oss på Viskan!

Hoppas du blir sjösjuk

och kommer tillbaks!

/ Nima, Mille & Sorre

Texter som stod skrivna på en av Viskans pelare.

Massa KÄRLEK till er alla!

Onsdagen den 4 maj

Biljetten är bokad och betald! Onsdagen den 4 maj åker jag. Det är rätt snart faktiskt! Som tur är har jag ju min underbara kompis Ida som följer med mig till Göteborg för att shoppa massa kläder som jag kan ha på mig när jag är ledig, så nu har jag istortsett allt jag behöver för resan i klädväg.

Idag har jag varit duktig och hämtat ut pengar på forex, och varit på skatteverket för att fylla i en speciell skatteblankett som behövs för arbete på kryssningsfartyg utomlands, utanför EU. Helt sjukt krånglig!

Det enda som är kvar nu är att fylla i ett speciellt formulär som behövs för att man ska kunna få komma in i USA (Nej, det krävs tydligen mer än ett arbetsvisum för att få komma in í det där konstiga landet), och för att kunna fylla i detta måste jag ringa till mitt kära resebolag, Resia, och på något sätt försöka slänga näven i bordet. Herregud, sämre service får man leta efter!

Som tur är har jag några dagar på mig att lösa detta!

Snart!

Igår hämtade jag ut mitt visum på Posten! Om några dagar borde jag få reda på när jag ska infinna mig i Orlando, Florida. Nu börjar jag faktiskt bli lite nervös över vad som komma skall, en underbar känsla!