Movember!

Nu är snart Oktober över, och November är ju i stort sett en väntans månad till December och julmys, så därför tänkte jag och mitt jobb att ni alla ska ha någonting att följa. Det kallas Movember!

Jag antar att många redan vet vad det är, men för er som inte är så bekväma med vad det betyder kommer här nu en liten förklaring (om jag nu har fått den rätta informationen)...

Varje år i November försöker man gå in rätt så seriöst världen över för att samla in pengar till forskningen om Prostata cancer, och många män gör som så att de odlar mustasch från den 1 November till sista November, och samlar in pengar till organisationen på det sättet.

Till exempel: Ger du mig 50 spänn om jag odlar och går runt med mustasch en månad. Om svaret är Ja, sätter jag in dessa 50kr till forskningen.

Som ni vet jobbar jag för Jamie Oliver, och han är väldigt noga med att skänka pengar till välgörenhet och sånt. Movember är inte ett undantag, och eftersom Barbecoa är den ledande restaurangen i London av Jamie Oliver's restauranger så kommer vi att försöka vara i spetsen även här. 

Mina chefer försöker övertala alla män på Barbecoa att odla mustasch i November, och det känns inte riktigt som att det finns något val, och allt går ju till en bra sak! Går man inte med kommer man ju se dum ut att vara den enda utan mustasch.

Jag registrerade mig precis på Movembers hemsida, och för att ni ska kunna stödja forskningen av Prostata Cancer och donera pengar ska ni gå in på länken precis här under. Ni kommer då till min personliga sida och kan välja att donera genom mitt namn eller till hela teamet. Om ni väljer att donera genom mitt namn kommer det ändå gå till teamets "pott".

Movember - Andreas

Nu har ni någonting att se fram emot och självklart kommer jag att följa mitt utseende, hur mycket jag samlar ihop och tankar här på bloggen!

SPÄNNANDE!

Man lär sig någonting varje dag

Jag lärde mig någonting för ett par dagar sedan:

Jag hoppade på bussen här hemma lite innan klockan nio i fredags morse för att ta mig till jobbet. Samtidigt som bussen kom till hållplatsen kom en tjej halvspringandes emot den och visade med hela kroppen att hon inte kunde missa den.

Jag gick på bussen i godan ro och tog mig en sittplats vid utgången eftersom att jag skulle gå av den efter fyra busstop igen, för att byta bussen mot tunnelbana. Den där tjejen ställde sig precis framför utgången och tittade ständigt på klockan. Hennes ansikte såg ut som att hon stressat hela morgonen.

Efter tre stationer hoppar hon av bussen och springer mot tunnelbanan, jag sitter kvar, jag har inte bråttom, jag kan vänta till bussen kommer till den hållplats som är närmast ingången. Okej, den där tjejen är nu borta ur min sikt och borta ur mina tankar.

Jag kommer ner till tunnelbanan, och det är så sjukt mycket folk. Vi pratar klockan nio en vardagsmorgon (I England jobbar man 9-5 eller 10-6). Jag valde till och med att låta ett tåg passera mig för det var så trångt och obehagligt att stiga på det. Så när det andra tåget kom, steg jag på i godan ro, hittade till och med en sittplats och började min tågresa under marken med en Metro i händerna.

Jag kommer till hållplatsen Bank, och jag kan nu välja att gå en sträcka som tar 5 minuter för att komma till jobbet eller att ta ett annat tåg till hållplatsen precis utanför vår entré. Eftersom att det regnade valde jag att ta tåget, så jag gick i normal takt till tåget och hittade även denna gång en sittplats.

När man tar sig ut ur tunnelbanestationerna i London har man två val, antingen står man still på höger sida i rulltrappan eller så går/springer (beroende på atmosfärens tempo) man upp på vänster sida. Iallafall, jag väljer att stå på höger sida eftersom jag fortfarande har god tid på mig till jobbet. Vem är det jag ser springer upp för trappan på min vänstra sida? Jo, den där tjejen som jag såg i början av min resa, och nu såg hon ännu mer stressad ut.

Jag insåg helt enkelt att även om man är sen eller har bråttom så behöver man inte stressa. Tåget och resan till jobbet tar precis lika lång tid ändå, och jag kan tänka mig att jag kom till jobbet i mycket bättre humör än vad hon gjorde...

Torka aldrig tårar utan handskar

Härom månaden hörde jag att Jonas Gardell släppt ut en ny bok, Torka aldrig tårar utan handskar, jag läste resumén om den och bestämde mig för att den boken ska jag beställa hem till mig här i London, när jag har en fast adress.

Nu i tre veckor har jag förstått på Facebook att det gjorts en grymt bra serie i tre delar av boken som visats på SVT. Jag försökte se den första delen för tre veckor sedan men fick meddelandet att jag var tvungen att vara i Sverige för att se programmet på SVTplay.

I tisdags försökte jag igen, och serien fungerade!

Tre timmar senare hade både jag och Tom sett hela serien, och vi båda hade svårt att sätta ord på den. Nej, Tom förstod inte så mycket av vad som sades, förutom de delarna då jag arbetade som översättare, men både han och jag tyckte att serien var riktigt, riktigt bra, äkta och hemsk.

SE!

Halloween

Jag har alltid varit noga med traditioner och vid den här tiden på året är det ju Alla Helgona som firas i Sverige. Problemet med denna tradition för mig är att England inte firar detta. Jag kan fortfarande skänka en tanke till de döda men det är inte riktigt samma känsla att gå runt en mörk kyrkogård istället för en kyrkogård med tända ljus.

Därför har jag fått ändra min tradition lite. Traditionen är nu Halloween, utan att riktigt fira Halloween, eftersom att både jag och Tom jobbar, men Tom har alltid, varje år, i hela sitt liv gjort sin egna Halloweenpumpa så därför har vi gjort det i år också. Vi gjorde dem i tisdags men frågan är om de kommer hålla sitt fina skick till den 31 Oktober, då Halloween är. Det återstår att se...

Gissa vem som gjort vilken?

Svensk i London!

Jag har hittat en websida som säljer svenska matprodukter i England, och vad jag förstår ska de kunna skicka varorna till min adress i London. Hur coolt är inte det?!?!

Så fort jag har min egna lägenhet ska jag ta mig ett riktigt seriöst kik på den där sidan, och beställa hem massa goa grejjer.

Vi snackar Marabou Choklad, Delicato Dammsugare, Pärlsocker (som jag faktiskt redan har), Ahlgrens bilar, Kalles Kaviar, Abba Sill, Kronjäst, Wasa Knäckebröd med mera. Helt sjukt! Det bästa är att det är inte så fasligt dyrt heller, okej, lite dyrare än Sverige men helt okej.

LYCKA!

Ös med kultur!

I tisdags flyttade vi i samband som vi fick information om att vår lägenhet är försenad ytterligare ett litet tag. Beslutet att hyra ett rum för en månad känns nu mer som rätt beslut. Jag har nästan tappat intresset för den där j*vla lägenheten... Jag vill verkligen flytta in i den, så jag börjar förbereda huvudet att den kommer att bli klar sisådär år 2018, så slipper jag bli så besviken när den blir försenad...

Iallafall, där vi bor nu känns helt ok. Vi har ett kök, ett stort rum, och en förlängd resväg på 30 minuter till och från jobbet. GRYMT! Hehe, strunt samma, det är runt hörnet av vart vi kommer att bo i framtiden så det är lika bra att förbereda sig på att det tar 40 minuter att ta sig till jobbet, vilket är fullkomligt normalt här i London.

Efter att flyttlasset var klart blev det ös av kultur för mig och Tom! Vi tog oss först till Tower Hill, köpte varsin biljett till Tower of London och klev in i den riktigt gamla Engelska historien. Tyvärr hann vi inte med allting eftersom att det var så sjukt intressant (och att vi bara hade 2 timmar innan de stängde portarna) så vi måste boka in en annan dag att ta oss dit -> kanske någonting för min kära familj att besöka nästa gång ni är här i London, jag fixar sovplats när jag själv har en ;)

Efter Tower of History(!) tog vi oss till West End för att besöka ett ställe som heter Nordic, vilket tyvärr inte var vad jag hade förväntat mig, men de serverade iallfall mat och dryck från Norden! Wihooo! Vi beställde in ett Smorgasboard ihållande sill, rökt lax, (jul)skinka, köttbullar, pytt i panna med stekt ägg etc. Det mesta man kan tänka sig är Nordiskt helt enkelt. Det smakade hemma!

En barrunda med sisådär 400 drinkar var fick avsluta en riktigt bra och mysig dag!

What's new?

Vad är det som har hänt den senaste veckan?

Inte så mycket faktiskt, det har mest varit jobb och leta bostad. I Onsdags och Torsdags var vi runt på olika caféer med datorn för att kombinera kaffe med bostadsletande och det visade sig att det var en riktigt bra kombination. På tisdag flyttar vi till en lägenhet som vi delar med en tysk kille, den ligger precis runt hörnet om vår efterlängtade lägenhet så nu kan vi hålla koll på den, för den verkar tydligen vara lite mer försenad.

Som jag skrev i förra inlägget väcktes vi av brandlarmet i tisdagsmorse, och anledningen till det var att någon duschade och hade glömt att stänga badrumsdörren...

Som tur var stängde receptionisten av brandlarmet ganska fort som gick igång igen när Vi tog en dusch på onsdagen och hade glömt stänga dörren, så det blev ingen stor grej av det. Jag antar att de trodde att samma sak hände, det konstiga var bara att ingen kom upp och knackade på dörren för att se att allt var okej...

Jag handlade en kanelbulle på the Nordic Café häromdagen, som är beläget i West End i London. Tydligen så var det den finska varianten av bulle, så den såg ut som en stor Giffel med smält/kristalliserat socker på. Den smakade iallafall som hemma, vilket var det viktigaste!

Införskaffat mig en ny väckarklocka...

Varje tisdagmorgon klockan 11 testar vårt hotell brandlarmet. Det är stora skyltar på väggarna som ger information om detta, men både jag och Tom har varit på jobbet alla de tidigare tisdagar så vetskapen om hur detta gick till var inte så stor. Idag var den enda dagen som vi kunde ha sovmorgon denna vecka, så vi gick inte och la oss innan klockan 3 igår natt. Jag vet, det är sent, men om man kommer hem klockan ett på natten på grund av sina arbetstider är det helt plötsligt ok.

I alla fall, vi somnade och vaknade eftersom att hjärtat flög ut ur bröstkorgen och landade borta i Thamsen någonstans. Ett j*kla högt alarm tjöt i rummet, och i 3 sekunders intervaller kom en röst som sa:

- This is a fire alarm, go to the closest exit!

Vi försökte båda hålla för öronen och säga till varandra att det är bara övning, men samtidigt kände jag i magen att det är någonting som inte står riktigt rätt till. När det efter ett tag fortfarande tjöt och vi hörde massa dörrar smälla igen tittade jag på klockan. 06:04. 

Jag kan säga er att varken jag eller Tom har tagit på oss kläder så snabbt någon gång, och jag har nog inte heller tänkt klarare någon gång heller. Jag visste precis vad jag gjorde och vart jag skulle gå, chocken kom mer när vi var ute, säkra från eld.

Efter tre minuters väntan ute med hälften av hotellets gäster (Konstigt nog kom bara hälften av gästerna ut) stängde receptionisten av alarmet och sa:

- I think it is safe now, I can't see any fire...

Think!?! THINK!?!?!

Alla gick in igen och det var meningen att vi skulle sova igen och det gick väl sådär den första timman, men efter det var man i drömmarna igen.

Vi vaknade igen klockan 11 eftersom den schemalagda testningen drog igång då, den varade i fem sekunder... 

På eftermiddagen fick vi reda på att några av hotellets sensorer är rätt så känsliga och att någon hade tagit en dusch på morgonen med badrumsdörren öppen. Vattenångan var alltså orsaken till att allt startade.

Jag känner att jag skulle kunna klara mig finfint i livet utan den här upplevelsen...

En dag på jobbet!

Det var en stor dag idag om man heter Andreas och har vuxit upp på 1990-talet. Jag lyssnade mycket på den här personens musik, både solo och under hans karriär i Boyzone...

Jo, tro det eller ej, Idag servade jag självaste Ronan Keating!

Kan vi ta flyget till Brighton?

Jag börjar bli trött på alla omständigheter. Jag vill inte bo på hotell längre. Jag vill ha min egna lägenhet, ett kök, en soffa, en TV, ett fullt kylskåp och en utsikt över London. Snart, snart...

Idag började jag min jobbvecka igen. Det är ju så när man jobbar i den här branschen att helgen blir någonstans mellan måndag och torsdag. Om jag ska vara ärlig bryr jag mig inte så mycket om det, det kan vara rätt så skönt att inte vara ledig när alla andra av Londons befolkning är lediga, och jag menar, bor man i London spelar det ingen roll när man är ledig heller. Allt är öppet oavsett dag, och det går minst lika bra att gå ut och festa en tisdagkväll som en lördagkväll här. 

Både jag och Tom var lediga både onsdag och torsdag (vilket är väldigt sällsynt att vi har två dagar i veckan ihop), så på onsdagen tog vi oss till en Laundrette och tvättade sisådär två veckors tvätt, och efter det gjorde vi oss lite fina och stack ut på stan för att fira Toms jobbarkompis på hennes födelsedag. Det var riktigt trevligt, och vi avslutade med att gå till Mahiki, där gruppen har en kontakt som jobbar. Mahiki är en nattklubb i Mayfair i London där tydligen massa kändisar går, klubben har ett rykte om att vara väldigt dyr men har en "wow"status. 

Jag kan säga som såhär, om man låtsas att man äger en guldgruva så passar man in rätt så bra, men det kändes ändå lite konstigt. Alla var så vackra, och hade så fina kläder på sig som man såg på 100 meters håll att det inte var köpt på Primark direkt, och bredvid dem sitter jag i min H&M-outfit. Hehe... Som tur är så har de nog ingen aning att mina kläder var från H&M, de andra gästerna såg inte riktigt ut att vara stamkund i den klädbutiken direkt.

Iallafall, vi hade en riktigt trevlig stund och det ser nog ut som att jag aldrig kommer att gå dit igen. Dagen efter, igår, vaknade vi rätt så sent (som tyvärr börjar bli mer och mer vanligt, jag måste verkligen ställa tillbaka dygnet) och vi bestämde oss för att hyra en bil och åka ner till kuststaden, Brighton. Jag har aldrig varit där så det blev som ett litet äventyr. Det finns många fina restauranger och caféer där, en lång stenstrand och en pir med spelhallar med mera. Det kändes lite som ett fantasiland, eller kanske som ett tivoli. Jag vet inte hur jag ska beskriva, men det kändes inte riktigt som det gör här hemma. 

Bilresan skulle ta ungefär en och en halv timme, så vi skulle ha en bra stund längs med vattnet, ta en kaffe, och sedan när det började mörkna gå till en mysig restaurang. Det lät som en riktigt bra, lugn dag men eftersom Andreas-och-Tom-hyr-bil är lika med Kaos så körde vi ju såklart fel. Resan tog lite mer än tre och en halv timme, och då hade vi kört vägen förbi infarten till parkeringshuset på Gatwick flygplats också, så vi kom till solnedgången och en vind som heta duga. Strunt samma, det blev en roadtrip iallafall, vi såg vatten, solnedgång, spelade lite på piren, gick till en mysig restaurang och hade 1,5 timmes bilfärd hem, för vi såg verkligen till att köra rätt på hemvägen.