Man lär sig någonting varje dag

Jag lärde mig någonting för ett par dagar sedan:

Jag hoppade på bussen här hemma lite innan klockan nio i fredags morse för att ta mig till jobbet. Samtidigt som bussen kom till hållplatsen kom en tjej halvspringandes emot den och visade med hela kroppen att hon inte kunde missa den.

Jag gick på bussen i godan ro och tog mig en sittplats vid utgången eftersom att jag skulle gå av den efter fyra busstop igen, för att byta bussen mot tunnelbana. Den där tjejen ställde sig precis framför utgången och tittade ständigt på klockan. Hennes ansikte såg ut som att hon stressat hela morgonen.

Efter tre stationer hoppar hon av bussen och springer mot tunnelbanan, jag sitter kvar, jag har inte bråttom, jag kan vänta till bussen kommer till den hållplats som är närmast ingången. Okej, den där tjejen är nu borta ur min sikt och borta ur mina tankar.

Jag kommer ner till tunnelbanan, och det är så sjukt mycket folk. Vi pratar klockan nio en vardagsmorgon (I England jobbar man 9-5 eller 10-6). Jag valde till och med att låta ett tåg passera mig för det var så trångt och obehagligt att stiga på det. Så när det andra tåget kom, steg jag på i godan ro, hittade till och med en sittplats och började min tågresa under marken med en Metro i händerna.

Jag kommer till hållplatsen Bank, och jag kan nu välja att gå en sträcka som tar 5 minuter för att komma till jobbet eller att ta ett annat tåg till hållplatsen precis utanför vår entré. Eftersom att det regnade valde jag att ta tåget, så jag gick i normal takt till tåget och hittade även denna gång en sittplats.

När man tar sig ut ur tunnelbanestationerna i London har man två val, antingen står man still på höger sida i rulltrappan eller så går/springer (beroende på atmosfärens tempo) man upp på vänster sida. Iallafall, jag väljer att stå på höger sida eftersom jag fortfarande har god tid på mig till jobbet. Vem är det jag ser springer upp för trappan på min vänstra sida? Jo, den där tjejen som jag såg i början av min resa, och nu såg hon ännu mer stressad ut.

Jag insåg helt enkelt att även om man är sen eller har bråttom så behöver man inte stressa. Tåget och resan till jobbet tar precis lika lång tid ändå, och jag kan tänka mig att jag kom till jobbet i mycket bättre humör än vad hon gjorde...